Jag och killlarna var hos mamma och pappa i Hunnebo. Manuel jobbade.

Nästan 4 år sedan vi skickade våra papper till Colombia och hoppets låga var nästan släckt...

Men jag tänkte att jag ringer väl och kollar om dom hört något innan det skulle stängas för påsk på FFIA.

- Har det hänt något? frågade jag ganska uppgivet.

Den här gången dröjde svaret lite längre än det brukade göra.

- Har det? frågar jag lite ivrigare...

- Ja. Det har faktiskt kommit ett mail här idag....

Det  är nu som jag får tunnelseende och tårarna börjar rinna

......en liten pojke i Quindio väntar på er.

- Va....???? Är det sant?

-Ja.

Väntan var över.

Alla bitar föll på plats.

Jag var trebarnsmamma.

Älskade Simon du är så självklar!

KRAM